”Dagens ventenskapliga sanningar kommer att bli morgondagens felaktiga teorier”…..

Ofta hör man rappakalja i stil med titeln på detta blogginlägget, ”dagens ventenskapliga sanningar kommer att bli morgondagens felaktiga teorier”.

Nu senast dök det upp som en kommentar after en artikel i Ny Teknik om slutförvaring av använt kärnavfall. Implikationen i kommentaren är att alla läroböckerna i kemi idag kanske bara duger till dasspapper imorgon och därför är slutförvaring aldrig säkert. Trams i den stilen används alltid av de som inget kan, för att så tvivel för de som något kan bland andra som inget kan. Man pekar och fnittrar helt enkelt och säger ”titta på de dumma vetenskapsmännen/ingenjörerna som tror de vet nått”. När någon går i klinch med idiotierna så blir den personen alltid beskylld för att lida av hybris och vara blind unt so weiter. Spektaklet är plågsamt förutsägbart och alltid lika smärtsamt att beskåda.

Egentligen förtjänar det hela ingen kommentar, men av någon anledning så lider många av föreställningen att ”vetenskapliga sanningar” skrivs om i parti och minut. I synnerhet bland de som studerat samhälls”vetenskap”, vilket kanske inte är så konstigt med tanken på vilken bastardiserad bild de har av vetenskap. Inom samhällsvetenskap finns knappt några falsifierbara hypoteser, det är bara en säck full med åsikter och som vi alla vet så är åsikter som rövhål.

Armhålor är något annat som delar vissa egenskaper med åsikter

Hur står det egentligen till då med vår kunskap, om man ska citera Donald Rumsfeld (Även Nassim Taleb skriver något liknande i The Black Swan):

“There are known knowns: there are things we know we know. We also know there are known unknowns: that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns: the ones we don’t know we don’t know.  

Så är det givetvis även inom vetenskap(med vetenskap menar jag härefter naturvetenskap). Det finns saker vi vet bortom all rimlig tvivel, som exempel så vet vi att en stor sten som släpps i fritt fall i vakuum accelererar lika snabbt som en liten sten eller att jorden är i bana runt solen. Det finns ingenting som kommer rubba den kunskapen, oavsett vad för nya vetenskapliga teorier som utvecklas i framtiden så kommer de grundstenarna inte förändras(förutom i någon avlägsen decimal, så som allmänna relativitetsteorin förändrade Newtons gravitationslag).

Det finns saker vi vet att vi inte vet, ingen vet hur man ska unifiera kvantmekanik och gravitation, ingen vet om det finns liv på andra ställen än jorden, ingen vet vad det är för partiklar som utgör mörk materia eller vad fasiken mörk energi är för något.

Sen finns det alltid saker vi inte vet att vi inte vet, vad vi inte vet att vi inte vet just nu är förstås definitionsmässigt omöjligt att peka ut. Men ett historiska exempel är mörk energi, ingen hade en aning om att något sådant existerar innan man observerade att universums expansion accelererar.  Ingen visste heller att Newtons gravitationslag inte är en komplett beskrivning av gravitationen innan man såg att Merkurius inte riktigt beter sig som förväntat. Vissa fysiker i början av 1900 talet påstås ha sagt att man vet allt som är värt att veta, nu handlar det bara om att fila på decimalerna. De hade förstås fel, kvantmekanik och relativitetsteorierna var mogna frukter som bara väntade på att plockas av rätt vetenskapsmän. Lika fel skulle en vetenskapsman ha idag om han/hon försökte hävda samma sak och jag är övertygad om att om en vetenskapsmän säger det om 1000 år så kommer de ha fel.

Det logiska felet många gör är att de drar slutsatsen att vi inte kan veta något med säkerhet givet att det finns saker vi inte vet att vi inte vet. Men det är uppenbarligen en helt hopplös slutsats, de saker vi vet med säkerhet kommer inte förändras. Oavsett vad man upptäcker gällande gravitationen imorgon så kommer det inte att nollställa århundraden med experiment som studerat gravitationen in till n’the decimalen. Nya upptäckter kommer är begränsade av dagens kunskap, har man väl sett att experiment matchar teori till en viss precision så är nya teorier begränsade till högre precisionen än dagens experiment klarar av. Newtons gravitationslag är som ovan nämnd så pass bra att den förklarar alla vardagsfenomen med väldigt hög noggrannhet. Trots att allmänna relativitetsteorin ger en fundamentalt annorlunda bild av vad gravitation är för något så har det inte förändrat hur gravitationen beter sig. Vi ramlar plötsligt inte av Jorden och Newton är fortfarande fullt tillräcklig för att räkna på de mesta grejerna som sker runtomkring. Vi behöver inte Einstein för att designa ett höghus eller en bro, vi behöver inte Einstein för att skjuta upp raketer till månen, vi behöver bara Einstein när vi börjar titta på exotiska fenomen som smådetaljer i Merkurius beteende, neutronstjärnor, svarta hål eller universum som helhet. Einstein var gömd i decimalerna som fanns bortom den mätprecision man hade vid nittonhundratalets början. På sätt och vis hade därmed de självsäkra fysikerna rätt, man kunde förklara allt man kunde mäte med den tidens precision så något behov av andra teorier fanns inte. Deras fel var i att tro att man inte skulle mäta något oväntat, de visste inte att de inte visste det…

Den här grönfredaren visste inte att han inte visste att det är dåligt att demonstrera i Ryssland

Vad har allt rabblande ovan att göra med slutförvaring då? Kopplingen är vad vi vet om kemi. Vi vet en hel del om aktinidernas (den serie av grundämnen som uran, plutonium, neptunium etc tillhör) kemiska egenskaper. Vi vet (om jag får generalisera lite) att aktinidoxiderna (den kemiska form de har i använt kärnbränsle) är i princip olösliga i vatten, vi vet att den lilla mängd som faktiskt lyckas lösas upp har en tendens att fastna på alla ytor (hög benägenhet att adsorberas) de kommer i kontakt med, vi vet genom ett miljarder år långt experiment i Afrika att de inte rör sig ur fläcken om man begraver skiten i berggrunden. Vi vet därmed också att SKB’s slutförvaringsmetod är överkonservativ med råge, katastrofer går att utesluta, det räcker gott och väl att det håller någorlunda tätt i några hundra år tills alla lättlösliga fissionsprodukter är puts väck. Det ska till något som att en hot spot bildas i jordskorpan direkt under slutförvaringen som orsakar ett vulkanutbrott och sprider skiten ut i atmosfären för att slutförvaringen ska kunna orsaka en ”katastrof”. Det värsta rimligt tänkbara som kan hända är att lite skit läcker ut och en person som bor rakt ovanför slutförvaringen, får allt sitt vatten från en brunn borrad på marken och som odlar all sin egen mark på plats, kanske, bara kanske, får en stråldos som ändå bara är en bråkdel av vad den naturliga bakgrundsstrålningen är. Det ”skräckscenariet” duger förstås inte åt miljörörelsen, så de vill hellre hävda att morgondagens vetenskap kanske omkullkastar allt vi vet idag och genom ett mirakel blir kärnavfallet lättlösligt och förgiftar halva jordklotet. Att det är ekvivalent med att påstå att fysiker imorgon kanske kommer upptäcka att gravitationen är inverterad och att alla direkt ramlar av jorden, det vill de inte tas med.

Jag avslutar med ett fantastiskt klipp med Dara O’Brian:

”Science knows it doesn’t know everything, otherwise it’d stop…but just ‘cause science doesn’t know everything doesn’t mean you can fill in the gaps with whatever fairytale most appeals to ya’!”